Jag gjorde det!

Igår var det dags för mig att genomföra mitt första lopp någonsin. Jag blev i vintras utmanad av några kollegor att delta i ett hinderbanelopp. Min första spontana reaktion var, nej aldrig inte jag!

• Jag föredrar att träna ensam.
• Springa tidigt på morgonen eller kvällen.
• Jag gillar inte när folk ”hejar” på mig.

Ja, ni hör själva det finns liksom inga skäl för mig att delta i något sådant här…

Men någonstans inom mig har jag alltid varit lite nyfiken på just hinderbanor. Utmaningen att klara det till synes omöjliga. Jag har även jobbat hårt med mig själv de senaste åren i att tro på mig själv och min förmåga.

– Jag kan, det går, jag klarar det.

Så efter viss övertalning gick jag med på att anmäla mig, då jag gillade idén av att vi skulle göra det som en rolig grej tillsammans. Så nu var det dags att börja träna för en annan typ av aktivitet än jag var van vid. Förutom att köra hinderbana så har jag under våren gått i löparskola för att förbättra mitt löpsteg och min teknik, samt gått på förberedande pass för just hinderbanelopp. Vissa av oss blev så taggade att vi anmälde oss till ytterligare ett lopp som skulle vara en månad innan.

Det loppet sprang jag denna helg, det var riktigt kul och absolut något jag kommer att göra igen.  Loppet bestod av 100 hinder på 5 km, många var naturhinder så som att ta sig upp för ett berg med rep, gå igenom kärr, över/under hinder i havet. Men det var även moment som armgång, släpa däck och bära sandsäckar i terräng. Avslutningen var ett balanshinder, krypa under taggtråd i sand och slutligen väggen.

 

 

Den glädjen jag kände när jag stod längst upp efter att fått hjälp med att släpa mig över kanten var grym! Jag kände mig så uppfylld av allt, så mycket fina människor runt banan, alla var hjälpsamma och positivt peppande. Jag som inte gillar hejarop kände för  första gången att det faktiskt hjälpte mig och fick mig att klara vissa hinder. Lera överallt, ont i varenda beståndsdel av kroppen och så denna underbara känsla av styrka. Tänk vad jag kan, vad min kropp kan, helt fantastiskt.

 

 

Även idag har jag gått runt helt euforisk. Hur kan jag i nästan hela mitt liv gått runt och trott att jag är svag och inte kan lika mycket, lika bra som ”alla andra”? Det kan jag ju uppenbarligen. Jag har sprungit banan om och om igen i mitt huvud och gått igenom alla hinder, tänk att jag klarade det.

Vi måste våga tro på oss själva och utmana oss mellan varven det får oss att växa. Så gör det du med!