Jag vågade ta steget!

Vågar du ta steget? Vilket steg?

Ett steg rakt ut i luften mot din framtid!

Vi är många som går runt i gamla vanor utan att reflektera över det och över vad vi egentligen vill. Känns det bekant? -Jo, men jag har det väl ganska bra, inte ska väl jag…

Det där gnällandet över vardagssituationer som man ändå stannar kvar i. För att det känns tryggt och för det alltid har varit så.

Jobbet är väl ok, det kanske inte är mitt drömjobb men det är ändå ett jobb…

Jag borde nog äta annorlunda, men jag har ju alltid ätit macka till frukost…

Det börjar kännas jobbigt att knyta skorna och gå i trapporna, men jag orkar inte ta tag i träning…

Mitt första steg till förändring var att ändra kost, det var inget enkelt beslut att ta till en början. Men eftersom jag fick snabb effekt på min fysiska hälsa så blev det relativt lätt att hålla. Att jag efter detta kunnat komma igång och utveckla min träning blev nästa steg i min utvecklingsfas.

Som jag ser det så hänger allt ihop med att jag vågade ta det första steget. Som i sin tur blev en positiv spiral som bara fortsätter att utvecklas!

Att byta inriktning på mitt yrke efter närmare 20 år inom samma bransch var riktigt läskigt, så mycket vanemänniska är/var jag. För även om jag kände att jag gjort vad jag kunde på den arbetsplatsen, att jag inte ville stanna kvar och bli en gammal gnällkärring. Så var det ändå min arbetsplats där jag kände mig trygg i min yrkesroll och visste vad som förväntades av mig.

Jag visste vad jag hade, men inte vad jag skulle få…

Med facit i hand det är det bästa jag gjort. Mitt liv har helt förändrats sedan dess!

I januari för 1, 5 år sedan tog jag steget ut i ovissheten till ett nytt jobb. Efter 2 månader på det jobbet startade jag mitt företag Leva sockerfritt. I augusti påbörjade jag min distansutbildning till hälsocoach, jag åkte helt själv till Stockholm något som varit en omöjlighet i min tanke bara ett år tidigare.  Jag inte visste alls vad jag skulle ställas inför, vad som förväntades av mig och vilka människor jag skulle träffa. Superläskigt!

Men det blev ett av de bästa åren i mitt liv, hittills vill säga. Jag utvecklades något oerhört som människa och fick lära känna mig själv igen som Linda, inte mamman eller kollegan. Jag ställdes inför många nya spännande utmaningar. Där min största utmaning var den avslutande redovisningen som jag laddade för från augusti till maj!

När dagen väl var inne var jag onaturligt lugn, något jag aldrig upplevt förut. För i mig fanns känslan av högstadiet kvar i ordet redovisning. Men helt plötsligt slog det mig, jag är vuxen nu och ingen kommer att skratta åt mig. Redovisningen gick lysande, det till och med kändes bra under tiden när jag stod inför alla. Behöver jag ens säga hur stolt jag kände mig efteråt!

I juni fick jag ett erbjudande om en ny tjänst, som lärarvikare!

Jag tvekade någon minut, funderade på om jag skulle kunna ge barnen det de behöver. Jag bollade mina tankar med rektorn som var övertygad att jag skulle fixa det, det var ju hon som erbjudit mig tjänsten. Så jag tackade ja!

Tänk att jag som i maj var galet orolig för att redovisa, nu står och pratar framför en hel klass hela dagarna! Jag inte bara gör det utan stortrivs i rollen.

Så nästa gång du tänker tanken, lita på din magkänsla och kasta loss!

Vad är det värsta som kan hända?

Idag ska jag åter sätta mig på tåget till Stockholm för en ny distanskurs, jag har fått blodad tand. Denna gång blir det Entreprenör inom hälsa och idrott! Lunchlådan är packad och läskar mig redan…