Kan jag så kan du!

Kom och träna styrka utomhus med mig, fokus ligger på dig och din förmåga. Vi jobbar främst med kroppen som redskap och övningarna går att anpassa efter din kapacitet. Klicka på länken här till evenemanget på Facebook, vi kommer att ses på Kröklings hage på tisdagar 18.00.

Du kan om du vill, det vet jag!

Igår gjorde jag det igen, utmanade mig själv till bristninggränsen. Jag sprang ett stadslopp på 8 km med 41 hinder med mina arbetskamrater. Vi var ett lag på 6 personer och utan dem hade jag aldrig genomfört det. Hela uppladdningen inför detta lopp sedan november då vi anmälde oss har varit en berg och dalbana av känslor.

• Min största oro har varit att förstöra för laget att vara den som inte orkar, då jag brukar springa 5 km i min takt utan hinder…
• Att springa i centrum av stan med fullt av folk som känner mig har också stressat.

1 timma innan start bröt jag ihop i vad jag antar kallas panikångest, alla demoner från förr kom och invaderade min hjärna. Rädslan över att bli hånad, vem tror du att du är, lilla tjockis, du kommer aldrig klara det men försök du, du är värdelös. Hela huvudet kändes som det satt fast i ett skruvstäd och jag kunde inte komma loss. Då kom min fantastiska man in i rummet och sa:

Så som du mår nu borde jag väl säga åt dig att inte delta eller?

Värt att nämna är att han är en man som aldrig skulle hoppa av något han bestämt sig för att göra, så att höra honom säga det till mig bekräftade hur för mig jävlig jag måste sett ut. Han sa sedan men vad är egentligen problemet du kan ju inte göra mer än ditt bästa och det är väl gott nog?

Jag grät och ältade en stund och sa sen, jo jag måste göra det här för min skull. Jag måste än en gång bevisa för mig själv att jag visst kan, jag är stark och jag klarar det. Det var inte lätt och krävdes en oerhörd viljeansträngning att trycka bort alla tankar men jag gjorde det. Jag sprang genom stan och kände mig stolt över att jag vågade och klarade det. Med hjälp av min man och yngsta son som sprang med mig runt hela loppet och fanns där. Min mammas stolta leende och så klart mina fantastiska lagkompisar. Vi pushade och hjälpte varann över hinder och genom hela banan. Att under loppets gång känna att det går, jag har mer att ge och att jag kan var fantastiskt. Vid målgång kände jag mig så oerhört stolt inte bara över min kroppsliga bedrift utan framförallt över min mentala bedrift.

Jag gjorde det mot alla odds!