Vilket år!
Att år 2020 kommer gå till historieböckerna är vi nog alla överens om…
När jag idag kikade tillbaka på bloggen så insåg jag att jag inte gjort inlägg på väldigt länge. De senaste inläggen var fyllda av hopp och tillförsikt inför det nya året. Tänk vad lite vi vet om livet och vad det för med sig.
”Lev i nuet” Ett citat som känns mer aktuellt än någonsin.
Mantrat i samhället låter mest vilket skitår, vilket jag själv kan skriva under på. Samtidigt känns det otroligt tråkigt att slänga ett helt år i soporna. Tänk alla människor som fått barn i år, vilken glädje för dem, de som trots alla restriktioner valt att gifta sig, de som träffat sin livs kärlek. För dem är ju inte år 2020 bara dåligt… De kommer ju att se tillbaka på år 2020 med glädje också.
Det finns nog ingen i samhället som gått opåverkad genom detta året. Många har blivit permitterade eller jobbat hemifrån. Gymnasieskolorna stängde och under några veckor hade vi stor frånvaro i grundskolan både bland elever och lärare. Oron och ovissheten har påverkat oss alla, gör jag rätt som går och arbetar, gör jag rätt som stannar hemma.
Vad är rätt och vad är fel?
Världen stänger ner och Sverige går på halvfart. Många har upplevt stor ensamhet pga samhällets uppmaningarna att hålla avstånd. Själv funderade jag fram och tillbaka på hur jag skulle hantera min pappa. Mitt beslut blev att fortsätta träffa honom, men undvika att låta barnen följa med. Det har känts rätt och pappa har under våren piggnat till och fått en livslust jag inte sett på flera år.
För mig och min familj har detta varit ett år av förlust, sorg och varför…
Min älskade Scooby som jag så många gånger nämnt i bloggen blev under våren hastigt sjuk endast 6 år gammal och 2 veckor senare fick han somna in. En otrolig sorg för oss, som enbart djurägare till fullo kan förstå. Den tomhet han lämnade efter sig har varit svår att hantera. Många har frågat när blir det en ny hund. Men vi kände att han gick bort så fort att vi behövde tid till att bearbeta vår sorg. Kvar fanns vår lilla Alice på 11 år som blommade upp till en helt ny hund när hon upptäckte oss människor och insåg att hon inte bara bodde med en flock hundar.
Det blev en annorlunda sommar och många promenader längst med havet utan Scooby med tårarna rinnandes. När höstterminen startade upp blev det som alltid fullt ös rakt in i vardagen. Med ett svagt hopp om att Corona var över, man kände hur samhället slappnade av lite mer och vi med. Vi hade planerat att åka utomlands över jul men avbokade det i våras när Corona kom. Nu började vi kika på nya resor, men insåg att utomlands inte var att tänka på så vi bokade istället en vecka i fjällen.
Men nu i veckan kom åter larmet att vissa delar av Sverige har fått ökat antal fall, med hårdare restriktioner som följd. Så än en gång har vi nu valt att avbokat vår resa och konstaterat att våra resor kommer att få vänta, Corona verkar dröja sig kvar.
Tanken på en ny hund har funnits med oss och vi har i familjen diskuterat fram och tillbaka. Valt att avvakta då en hund tar mycket tid och hösten varit fullbokad av åtaganden. Vi har känt att vi vill resa mer med barnen nu när de blivit äldre, se nya platser och dela upplevelser tillsammans. Att då ha en ny hund att ta hänsyn till och som behöver hundvakt när vi åker har gjort att vi velat avvakta. Men tomheten har funnits kvar i oss alla och längtan…
Så igår när jag scrollade igenom blocket fanns hon där, leveransklar veckan före jul. Helt perfekt då vi har 3 veckors ledighet tillsammans att skapa trygghet och rutiner. Familjen var helt enig detta blir årets julklapp!
